Uppsats om Ehlers-Danlos syndrom

Varför var jag tvungen att välja världens krångligaste uppsatsämne?! Min rumpa håller på att nekrotisera av allt sittande vid datorn.. Men ack så JÄKLA intressant! Utöver det dagliga arbetet på cirka 8-9 timmar per dag som har pågått sedan den 27 dec, har jag under detta dygn sträckläst i 19 timmar och kan fortfarande inte få nog.. Borde verkligen gå lägga mig. Äsch, tror jag hittar en ny ställning för rumpan istället och fortsätter nörda mig.. B-)

Vad ska man göra? Det är hopplöst

jag törs inte gå hem.. vet inte vad det ska bli av mig...

och du hatar mig.. och förstår inget. vill inte bli störd med detta.. med mig.
jag ber om hjälp, och du skriker. jag mår sämre. och du lägger på, vänder ryggen till.

du hjälper mig inte bära korset, istället gräver du min grav.
"sköt dig själv", så är dagens motto. dagens samhälle.
Vi bryr oss inte om att finnas till för våra medmänniskor. kommer bara med ett fjuttigt förlåt när det är försent.

vi stannar inte upp när vi ser människan gråta på parkbänken. vi låtsas bara att vi inte ser.
vilken värld vi lever i! och vi tror ändå att vi är bättre, vi som lever i "ett modernt samhälle".

vet inte längre vad jag ska göra...
jag kan inte komma hem.
klarar inte det..

allt känns så jävla fel, och jag orkar inte längre.

Hipp hurra!

Nåväl, nu har man ett år kvar till 25. Tack vare pepp o fina gåvor från kära vänner har jag bestämt att detta skall bli upplevelsernas år.
Varje gång jag provar på något nytt tänker jag berätta om det här på bloggen.
Förhoppningsvis ska jag ha hunnit med en hel del under året och är några erfarenheter klokare.
Jag har både fått klättring och pistolskytte i födelsedagspresent. Det ska bli skoj att testa!

Vad gör politikerna för studenterna?

Under valrörelsen tittar politikerna på barn/ungdomar, arbetare och pensionärer, men vi studenter glöms ofta bort.
Det skulle vara intressant att veta om något parti vill arbeta för att bättra på studenternas arbets- och levnadsförhållanden. I grannlandet Danmark, exempelvis, är bidragsdelen är större och där fås studiemedel även under sommarlovet. Varför kan inte vi ha något sådant? Många studenter är tvungna att sommarjobba och/eller arbeta vid sidan om studierna. Förtjänar inte vi tid att koppla av och vara lediga?
Ta mig till exempel. Jag studerar till läkare och skall påbörja femte året. Vi har obligatorisk arbetspraktik 4 av 5 dagar och en heldag med föreläsningar och/eller studier. Utöver det har vi obligatoriska jourpass att gå. Det finns inga som helst regler kring hur mycket vi maximalt får arbeta, och ej heller regler om att vi skall få minst X timmar ledigt innan nästa arbetspass börjar. Det händer ofta att man går från kl 07-16 en vanlig arbetsdag, sedan börjar jourpasset 17-02 och sedan förväntas man vara tillbaka nästa dag kl 07.00 igen. (Jag måste påpeka att varken Lunds universitet eller Region Skåne gör något för att vi skall ha vilorum på sjukhuset åt studenterna!)
Utöver allt detta förväntas vi hinna studera. Det går det kvällar och ofta även helger åt. Så vi "jobbar" 40-50 timmar i veckan plus studietid. Förtjänar vi då inte att ha ett ordentligt sommarlov utan ekonomiska bekymmer? Ska vi verkligen behöva jobba bort vår enda ledighet på året? Förtjänar inte vi tid att pusta ut?

Ett hål i mitt hjärta..

Tomrummet i hjärtat, FÖRSVINN!
Fyll upp dig
med något... någon!

Ja, DU
som försvann..
Var är du?
DU som fyllde tomrummet så det svävade över
DU som fick pulsen att slå
Vad hände med dig?
Är du kvar?
Därute?

Hålet växer..
Pulsen svagnar..
Var är du??

Tomrum, FÖRSVINN!
DU, fyll det!
Innan jag försvinner..

Gör mig hel igen.

DU!

En strumpig historia...

Strumpor har alltid varit min grej..
Jag må klä mig tråkigt, men strumporna, de ska helst alltid vara personliga..!
Gärna mycket färg, och varför inte opassande till outfiten? Det gör ju bara det hela lite mer crazy!
Mönster, helst konstiga sådana, underbart! (Exempelvis som de jag fick förra julen som såg ut som om jag hade ballerinaskor på mig.)
Och tåstrumpor, ja, det hade jag kunnat skriva ett helt stycke om!

Mycket av strumpfixeringen har sin grund i att jag praktiserar på sjukhuset i Lund: dag in och dag ut, samma blåvita scrubs. Det enda roliga man har på sig, förutom det färgade stetoskopet, är just strumporna, som syns förstås, i och med att man går runt i innetofflor. Och alltid lika roligt då patienterna kommenterar ens skumma strumpval. Ofta med ett stort leende, ibland även ett skratt. Världen blir helt enkelt lite gladare när den skrattar med mig tack vare mina strumpor...

Häromdagen grävde jag i garderoben och hittade ett par jättefina helfärgade gröna strumpor. Jag hade varit ganska strumptråkig på sistone, tänkte jag, mycket mörka mönster och färger, så kul skulle det vara att ha på mig färglada strumpor.

Så tog jag på mig dem idag, de gröna strumporna.
Och just idag valde jag att ta en lång promenad i sjukhusets kulvert...
Ingen bra kombination!
Varför?
Jo, golvfärgen i kulverten är av en äcklig spygrön nyans, något jag alltid tyckt varit mer smaklöst en sjukhusets fasad (vilket i sig är ingen vacker syn...).
Och mina strumpor, ja, de matchade golvet perfekt! Samma spyfärdiga nyans! Mina strumpbeklädda fötter hade kamouflerat perfekt med golvet om jag inte hade haft mina vita tofflor på mig!

Plöstligt var det inte lika roligt med strumpor längre...

Insiktens entré

Plötsligt händer det.
Man sitter där, håglös, och inser att allt gått förlorat.
Blicken är tom.
Själen är sönder i tusen bitar, och varje bit skriker ut sin smärta i en alldeles egen melodi.
Man hör en våg av smärtsamma toner, inte alls enstämmigt, inte på något sätt vackert.
Men ibland händer det, att bitarna samlas ihop i kör, och då hörs en buller, som när havet kommer in mot land och slår mot klipporna.
PANG!
Och då börjar tårarna falla.